Utsläppshandeln

Systemet för utsläppshandel mellan företag inleddes i EU i början av 2005. Handeln med utsläppsrätter bygger på tanken att växthusgasutsläppen ska minskas där det kan ske billigast. Om de utsläppsrätter som kan köpas på marknaden är billigare än de åtgärder för minskning av utsläppen som vidtas inom den egna produktionen är det förmånligare att skaffa utsläppsrätter på marknaden än att vidta egna åtgärder för en minskning av utsläppen. På motsvarande sätt lönar det sig att vidta sådana åtgärder för en minskning av utsläppen som är billigare än priset på en utsläppsrätt. 

 

EU:s utsläppshandelssystem omfattar de stora industri- och energiproduktionsanläggningarnas koldioxidutsläpp. Syftet med utsläppshandeln är att utsläppen inom de sektorer som omfattas av systemet för utsläppshandel stannar inom de gränser för totala utsläpp som fastställts i de nationella fördelningsplanerna för utsläppsrätter och från och med år 2013 under det utsläppstak som har fastställts för utsläppshandelssektorn i hela EU. Verksamhetsutövarna vid de anläggningar som hör till systemet för utsläppshandel täcker utsläppen från sina anläggningar genom att årligen till den behöriga myndigheten överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar anläggningens utsläpp under det föregående kalenderåret. En utsläppsrätt motsvarar ett ton koldioxid.

 

Utsläppsrätterna tilldelas verksamhetsutövarna antingen gratis eller genom auktion. Utsläppsrätter kan fritt köpas och sälja på hela EU-marknaden. I Europa finns flera börser som handlar med utsläppsrätter. Handel bedrivs också utanför börserna. Priset på en utsläppsrätt bildas på marknaden på samma sätt som i handeln med andra nyttigheter.

 

Förutom företag kan också stater bedriva utsläppshandel enligt Kyotoprotokollet till FN:s klimatkonvention och för att fullgöra sina utsläppsminskningsåtaganden skaffa utsläppsenheter från utsläppsminskningsprojekt som har genomförts i andra länder. Också finska staten har sitt eget köpprogram.